Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/400

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

skott kan hon lossa över en vattenspegel, och stormknutar kan hon knyta.

Kunde jag blott tyda månghundraårig hjärnas underliga tankar! Kommen ur skogarnas dunkel och från de mäktiga fjällen, vad tänker hon om folket i dalarna? För henne, som tror på Tor, jättedödaren, och på mäktiga finska gudar, äro de kristna som tama gårdshundar för en grå ulv. Otamd som snöstormen, stark som forsen, kan hon aldrig älska slättbygdens söner.

Dock kommer hon alltjämt åter ned från bergen för att se deras dvärgaskick. Av fasa rysa människorna, då de se henne, men ödemarkens starka dotter går trygg ibland dem, skyddad av skräcken. Ej äro hennes stams bragder glömda, ej heller hennes egna. Som katten tror på sina klor, så tror hon på sin hjärnas visdom och på kraften av gudaingiven trollsång. Vissare är ingen kung på sitt välde än hon på det skräckens rike, som hon behärskar.

Så har Dovres häxa genomvandrat många byar. Nu är hon kommen till Borg och skyr inte att vandra upp till grevegården. Köksvägen tar hon sällan. Rätt uppför terrassernas trappor kommer hon. Hon sätter ned sina breda näverskor på blomkantade grusgångar, lika trygg, som om hon hade trampat säterstigar.

Händer så, att grevinnan Märta just då har stigit ut på trappan för att skåda junidagens prakt. Nedanför på sandgången ha två pigor stannat på sin väg till matboden. De äro komna från


352