han beslöt att fara till kyrkan, även han. De, som jublade åt sommaren, skulle få se honom, Sintram, älskaren av mörker utan morgon, av död utan uppståndelse, av vinter utan vår.
Han satte på sig vargskinnspäls och ludna bälgvantar. Han lät spänna den röda hästen för en kappsläde och sätta bjällror i den blanka, snäckprydda selen. Utstyrd, som om trettio graders kyla hade varit rådande, for han till kyrkan. Han trodde, att gnisslet under medarna kom av den skarpa kölden. Han trodde, att det vita löddret på hästryggen var rimfrost. Han kände ingen värme. Köld strålade ut från honom som värme från solen.
Han for fram över den vida slätten, norr om Bro kyrka. Stora, rika byar lågo i hans väg och åkerfält, över vilka sjungande lärkor fladdrade. Aldrig har jag hört lärkor sjunga så som över dessa fält. Ofta har jag undrat, om han mäktade göra sig döv för dessa hundratal av sångare.
Mycket måste han färdas förbi på vägen, som skulle ha harmat honom, om han hade skänkt det en blick. Han skulle ha sett två bugande björkar vid varje stugas dörr, och genom öppnade fönster skulle han ha sett in i rum, vilkas tak och väggar voro klädda med blommor och gröna kvistar. Den minsta tiggartös gick på landsvägen med en syrenklase i handen, och varenda bondkvinna hade en hel liten blomsterkvast instucken i näsduken.
Majstänger med hopfallna blommor och slokande kransar stodo på gårdarna. Runtom dem
358
