var gräset upptrampat, ty den glada dansen hade gått fram där i sommarnatten.
Nere på Löven trängdes timmerflottarna. De små vita seglen voro hissade dagen till ära, fastän ingen vind fyllde dem, och varje masttopp bar en grön krans.
På de många vägarna, som leda till Bro, kom kyrkfolket vandrande. Kvinnorna voro särskilt ståtliga i de ljusa, hemvävda sommarklänningarna, som hade gjorts färdiga just till denna dag. Alla voro klädda till fest.
Och människorna kunde inte upphöra att glädja sig över helgdagsfriden och vilan från vardagsarbetet, åt den ljuvliga värmen, åt den lovande skörden och åt smultronen, som började rodna vid vägkanten. De gåvo akt på luftens stillhet, den molnfria himmelen och lärksången och sade: »Det syns, att dagen hör Vår Herre till.»
Så kom Sintram körande. Han svor och svängde piskan över den stretande hästen. Sanden gnisslade otäckt under medarna, dombjällrornas gälla klang förtog kyrkklockornas ljud. Hans panna låg i vreda rynkor under pälsmössan.
Då ryste de kyrkobesökande och menade sig ha sett den onde själv. Inte ens i dag på sommarens fest fingo de glömma ondskan och kölden. Bitter är deras lott, vilka vandra på jorden.
Människorna, som stodo i skuggan av kyrkväggen eller sutto på kyrkogårdsmuren och väntade på gudstjänstens början, sågo honom med stilla undran, där han vandrade upp mot kyrk-
