Farbror Eberhard sitter krokig över violoncellen, peruken har farit på örat, läpparna darra av sinnesrörelse. Berg står stolt med sin långa fagott. Han glömmer sig ibland och släpper till sina lungors fulla kraft, men då dunkar Julius till honom med taktpinnen tvärsöver hans tjocka skalle.
Gott går det, glänsande går det. Ur den döda notskriften trolla de fram fru Musica själv. Bred ut din trollmantel, kära fru Musica, och för Gösta Berling till glädjens land, där han brukar leva!
Ack, att det är Gösta Berling, som sitter där blek och modlös, och som de gamla herrarna nu måste roa, som om han vore ett barn! Nu blir det ont om glädje i Värmland.
Jag vet nog varför de gamla älskade honom. Jag vet nog hur lång vinterkvällen kan bli och hur dysterhet kan smyga sig över sinnet borta på de ödsliga gårdarna. Jag förstår väl hur det kändes, då han kom.
Tänk er en söndagseftermiddag, då arbetet vilade och tankarna voro slöa! Tänk er en envis nordanvind, piskande köld in i rummet, en köld, mot vilken ingen brasa kunde bringa lindring! Tänk er det enda talgljuset, som ständigt måste snoppas! Tänk er den entoniga psalmsången utifrån köket!
Nå, och så klinga bjällror, så stampa raska fötter av sig snön ute på förstubron, så kommer Gösta Berling in i rummet. Han skrattar och skämtar. Han är liv, han är värme. Han slår upp
