klaveret, och han spelar så, att man förvånas över de gamla strängarna. Han kan sjunga alla visor, spela alla melodier. Han gör alla husets invånare lyckliga. Aldrig frös han, aldrig var han trött. Den sorgsne glömde sina sorger, då han såg honom. Ack, vilket gott hjärta han hade! Hur medlidsam han var mot de svaga och fattiga! Och vilket snille han var! Ja, ni skulle ha hört de gamla tala om honom.
Men nu, bäst som de spela, brister han ut i gråt. Han tycker livet, hela livet är så bedrövligt. Han lutar huvudet mot händerna och gråter. Kavaljererna förfäras. Detta är inte de blida, helande tårar, dem fru Musica plägar framlocka. Han snyftar som en förtvivlad. De lägga alldeles rådvilla ifrån sig instrumenten.
Den goda fru Musica, som håller Gösta Berling kär, även hon, håller på att förlora modet, men så påminner hon sig, att hon har ännu en väldig kämpe bland kavaljererna.
Det är den blide Lövenborg, han, som har förlorat sin fästmö i den grumliga floden, och som är Gösta Berlings slav mer än någon av de andra. Han smyger sig nu bort till klaveret. Han går runtomkring det, känner varligen på det och smeker tangenterna med len hand.
Uppe i kavaljersflygeln har Lövenborg ett stort träbord, på vilket han har målat en klaviatur och satt upp en notställare. Där kan han sitta i timtal och låta fingrarna löpa över de svarta och vita tangenterna. Där övar han sig med både
366
