skalor och etyder, och där spelar han sin Beethoven. Han spelar aldrig annat än Beethoven. Fru Musica har stått honom bi med synnerlig nåd, så att han har fått skriva av många av de trettiosex sonaterna.
Men gubben vågar sig aldrig på något annat instrument än träbordet. För klaveret har han en vördnadsfull fasa. Det lockar honom, men det skrämmer honom än mer. Det skrällande instrumentet, över vilket så många polskor ha framdundrats, är hans helgedom. Han har aldrig vågat röra det. Tänk bara det underbara tinget med de många strängarna, som kunde ge liv åt den store mästarens verk! Han behöver bara lägga örat intill det, och strax hör han andanten och scherzon susa därinne. Ja, klaveret är just det rätta altaret, där fru Musica skall tillbedjas. Men han har aldrig spelat på något sådant. Själv skall han ju aldrig bli så rik, att han kan köpa sig ett, och på detta har han aldrig vågat spela. Majorskan har inte heller varit mycket villig att öppna det för honom.
Han har nog hört hur det har spelats polskor och valser och klinkats Bellmansmelodier på detsamma. Men under sådan ohelig musik kunde det härliga instrumentet ju bara skrälla och jämra sig. Nej, om Beethoven komme, då skulle det låta höra sin rätta, skära klang.
Nu tänker han, att stunden kan vara kommen för honom och Beethoven. Han skall ta mod till sig och beröra helgedomen och låta sin unga herre och husbonde glädjas åt de slumrande välljuden.
