Ah, Gösta, en man måste bära allt, vad livet bjuder, med mod i hjärtat och löje på läpparna, eljest är han ingen man. Sakna så mycket du vill, om du har förlorat din käresta, låt samvetskvalen gräva och tära i ditt inre, men visa dig som man och värmlänning! Låt blicken lysa av glädje och möt dina vänner med glada ord!
Strängt är livet, sträng är naturen. Men mod och glädje alstra de båda som motvikt mot sin hårdhet, eljest skulle väl ingen uthärda dem.
Mod och glädje! Det är, som om dessa vore livets första plikter. Du har aldrig svikit dem förr, skall inte heller göra det nu.
Är du sämre än Lövenborg, som sitter där vid sitt träklaver, än alla de andra kavaljererna, de modiga, de sorglösa, de evigt unga? Du vet, nog, att ingen av dem har undgått lidandet.»
Och så ser Gösta på dem. Ack, en sådan tillställning! De sitta där djupt allvarliga allihop och lyssna till denna musik, som ingen hör.
Plötsligt blir Lövenborg ryckt ur sina drömmar av ett lustigt skratt. Han lyfter händerna från tangenterna och lyssnar som i hänryckning. Det är Gösta Berlings gamla skratt, hans goda, vänliga, smittande skratt. Det är den ljuvaste musik den gamle har hört i hela sitt liv.
»Visste jag inte det, att Beethoven skulle hjälpa dig, Gösta!» utbrister han. »Nu är du ju bra igen.»
Så var det den goda fru Musica botade Gösta Berlings mjältsjuka.
