hand är utsträckt för att begära, hans rygg böjd för att tacka. Han tigger av den rike, lånar till de fattiga. Ser han en myntad penning, svider hans hjärta av ängslan, innan den befinner sig i hans ficka. Olycklig den, som inte står till reds inför honom på förfallodagen!
Sent gifte han sig, men bättre hade det varit, om han aldrig hade gjort det. Utpinad och överansträngd dog hans hustru. Nu tjänar hans dotter hos främmande. Han blir gammal, men åldern skaffar honom ingen lindring i hans strävan. Snålhetens vansinne lämnar honom aldrig.
Men en vacker dag i början av augusti kommer en tung kaross, dragen av fyra hästar, uppför Broby backar. En fin gammal fröken kommer åkande med stor ståt, med kusk och betjänt och kammarjungfru. Hon kommer för att råka Brobyprästen. Det är honom hon hade kär i sin ungdoms dagar.
Då han vistades som informator på hennes fars gods, älskade de varann, fastän den stolta släkten skilde dem. Och nu kommer hon resande uppför Broby backar för att se honom, innan hon dör. Allt vad livet kan ge henne är att få återse sin ungdoms älskade.
Den lilla fina fröken sitter i den stora vagnen och drömmer. Hon åker inte uppför Broby backar till en fattig liten komministergård. Hon är stadd på färd till den svala, täta bersån nere i parken, där den älskade väntar. Hon ser honom, han är ung, han kan kyssa, han kan älska. Nu, då hon vet, att hon skall få se honom, stiger hans bild
