bort ett år med dess börda av sorger och minnen, så att då hon nu är framme vid prästgården, är hon åter en tjuguåring utan sorger, utan minnen.
Tiggaren står och ser på henne, ser henne förvandlas under hans ögon från tjugu till sextio, och åter från sextio till tjugu.
»Prästen kommer hem i eftermiddag,» säger han. Den nådiga fröken gjorde klokast i att resa ner till Broby gästgivargård och komma igen i eftermiddag. I eftermiddag svarar tiggaren för att komministern är hemma.
Ögonblicket därpå rullar den tunga karossen med den lilla vissnade damen ned för backarna till gästgivargården, men tiggaren står helt darrande och ser efter henne. Han tycker, att han skulle vilja falla på knä och kyssa hjulspåren.
Fin, nyrakad och putsad, i skor med blanka spännen, med silkesstrumpor, med krås och manschetter står Brobyprästen samma dag på middagen inför prostinnan i Bro.
»En fin fröken,» säger han, »en grevedotter, prostinna. Tror prostinnan, att jag, fattiga man, kan be henne stiga in hos mig? Mina golv äro svarta, mitt förmak är utan möbler, salstaket är grönt av mögel och fukt. Hjälp mig, prostinna! Tänk på att hon är en förnäm grevedotter!»
»Säg, att han är bortrest!»
»Kära prostinna, hon har rest fyrtio mil för att få se mig, fattiga man. Inte vet hon hur jag har det. Jag har inte en säng att be henne ligga i. Jag har inte en säng för hennes tjänare.»
