ofarlig skapnad. Där var ett glupande lejon. Det förbytte sig till en pudrad dam. Där var en jätte med kvävande armar. Han lade sig ned som en drömmande sfinx. Somliga prydde sin vita nakenhet med guldbrämade mantlar. Andra stänkte rött smink över kinder av snö. Där voro slätter. Där voro skogar. Där voro murade borgar med höga torn. De vita molnen blevo sommarhimlens herrar. De uppfyllde hela det blå valvet. De nådde solen och skylde henne.
»O, huru skönt,» tänkte då den fromma konstnären, »om de längtande andarna kunde stiga upp på dessa tornande berg och bäras av dem som på ett gungande skepp allt högre och högre uppåt!»
Och med ens förstod han, att sommardagens vita moln voro de farkoster, på vilka de saligas själar färdas.
Han såg dem där. Där stodo de på de glidande massorna med liljor i händerna och guldkronor på huvudet. Rymden genljöd av deras sång. Änglar svängde sig på breda, starka vingar ned till deras möte. O, vilken mängd av saliga! Allteftersom molnen bredde ut sig, blevo flera och flera synliga. De vilade på molnbäddarna såsom näckrosor på insjön. De prydde dem, såsom liljorna pryda ängen. Vilket jublande uppstigande! Sky rullade upp bakom sky. Och alla voro de uppfyllda av himmelska härskaror i rustning av silver, av odödliga sångare i purpurkantade mantlar.
Denna konstnären hade sedan målat taket i Svartsjö kyrka. Där hade han velat återge sommar-
