folk, som hade varit så ljuv att se på, att det hade varit en tröst för dem att betrakta henne.
Det var synd att komma med vilda upptåg till kyrkan, men både prästen och församlingen kände, att de själva hade varit på väg att driva större gyckel med den allvetande. Och de stodo skamsna inför de förvildade gamla galningarna.
»När människor tiga, måste stenar tala,» sade de.
Men efter den dagen kunde greve Henrik inte trivas på Borg. En mörk natt i början av augusti körde en täckt kaross tätt intill stora trappan. Alla tjänarna ställde upp sig omkring den, och grevinnan Märta kom ut, höljd i schalar, med ett tätt flor för ansiktet. Greven förde henne, men hon darrade och ryste. Det var med yttersta svårighet man kunde förmå henne att gå över förstugan och trappan.
Så kom hon då ned i vagnen, greven sprang upp däri efter henne, dörrarna smälldes igen, och kusken lät hästarna sätta av som i sken. När skatorna nästa morgon vaknade, var hon borta.
Greven levde sedan långt nere i södern. Borg blev sålt och har många gånger bytt om ägare. Alla måste älska det. Få torde det vara, som ha ägt det med lycka.
