Gösta ett kol och litet lingonsaft och målade honom. Han gav honom en riktig förbrytarfysionomi, det tyckte han passade bra för den, som kom rakt från fängelset. Han gav honom ett svart öga, drog ett rött ärr över näsan, strök håret ned i pannan i orediga tovor och sotade ned hela ansiktet.
De skrattade åt detta en stund, och sedan ville Gösta tvätta bort det.
»Låt det vara,» sade Sintram, »så att han får se det, när han vaknar! Det skall roa honom.»
Så fick det vara, som det var, och kavaljererna tänkte inte mer på kaptenen. Gillet varade hela natten. De bröto upp i dagningen. Då fanns det nog mer vin än förstånd i deras hjärnor.
Fråga blev nu vad de skulle göra med kapten Lennart. »Vi ska fara hem med honom,» sade Sintram. »Tänk vad hustrun hans skall bli glad! Det skall bli en fröjd att få se hennes glädje. Jag blir rörd, när jag tänker på det. Låt oss fara hem med honom!»
De blevo rörda allesamman av den tanken. Herre Gud, vad hon skulle bli glad, den stränga frun uppe på Helgesäter!
De ruskade liv i kapten Lennart och lyfte upp honom i ett av åkdonen, som de sömniga stalldrängarna längesedan hade kört fram. Och så for hela skaran upp till Helgesäter. Somliga halvsovo och höllo på att ramla ur åkdonet, andra sjöngo för att hålla sig vakna. De sågo inte mycket bättre ut än ett skojarfölje allesamman, slöa och med uppsvällda ansikten.
