De kommo fram emellertid, lämnade hästarna på bakgården och tågade med en viss högtidlighet upp till trappan. Beerencreutz och Julius ledde kapten Lennart mellan sig.
»Ruska upp dig, Lennart,» sade de till honom, »du är ju hemma. Ser du inte, att du är hemma?»
Han fick upp ögonen och blev nästan nykter. Han blev rörd över att de hade följt honom hem.
»Vänner,» sade han och stannade för att tala till dem allihop, »jag har frågat Gud, vänner, varför så mycket ont har fått gå ut över mig.»
»Å tyst, Lennart, predika inte!» ryter Beerencreutz.
»Låt honom hålla på!» säger Sintram. »Han talar väl.»
»Har frågat honom och inte förstått, förstår nu. Han ville visa mig vilka vänner jag hade. Vänner, som följa mig hem för att se min och min hustrus glädje. Ty hustru min väntar mig. Vad äro fem år av elände mot detta!»
Nu trummade hårda nävar mot dörren. Kavaljererna hade inte tid att höra mer.
Därinne blev rörelse. Pigorna vaknade och sågo ut. De kastade kläderna på sig, men vågade inte öppna för denna skara män. Äntligen drogs regeln från. Kaptenskan själv trädde ut.
»Vad vill ni?» frågade hon.
Det var Beerencreutz, som svarade:
»Vi äro här med din man.»
De skuffade fram kapten Lennart, och hon såg
406
