Han vandrade bort från sitt hem, troende, att detta var Guds vilja.
Då solen gick upp, stod han på höjden av Broby backar och såg ut över dalen. Ack, inte visste då dalens arma folk, att deras räddare nalkades! Inte hade någon fattig eller bedrövad bundit samman kransar av sent vissnat lingonris och hängt över sin kojas dörr. Inte lades på de trösklar han snart skulle beträda blad av doftande lavendel och blommor från åkerrenen. Inte lyfte mödrar sina barn på armen, för att de skulle få se honom, där han kom. Inte stod kojornas inre putsat och fint med den svarta härden dold av doftande en. Inte arbetade männen då med ivrig flit på fälten, så att hans blickar måtte fröjdas åt ansad åker och väl grävda diken.
Ack, där han stod, sågo hans ängsliga blickar hur torkan hade härjat, hur skördarna voro förbrända, och hur folket knappt syntes bry sig om att bereda jorden för det nya årets skörd. Han såg upp mot de blå bergen, och morgonens skarpa sol visade honom de brunbrända trakter, över vilka skogseldarna hade gått fram. Han såg vägkantens björkar nästan förstörda av torka. Han förstod av många små tecken, av mäsklukten, som han kände, då han gick förbi en gård, av de nedfallna gärdesgårdarna, av den ringa mängden hemförd och huggen ved, att folket inte skötte sig, att nöden var kommen, och att människorna sökte sin tröst i liknöjdhet och brännvin.
Men kanske var det väl för honom, att han
408
