honom ragla mot henne, drucken, med ett förbrytaransikte. Och bakom honom såg hon hela denna skara av rusiga, raglande män.
Hon tog ett steg tillbaka, han gick efter med utbredd famn. »Du gick som en tjuv,» utbrast hon, »och kommer hem som en skojare!» Därmed ämnade hon gå in.
Han förstod inte. Han ville följa henne, men då gav hon honom en stöt för bröstet.
»Tror du, att jag tänker ta emot en sådan som dig till herre över mitt hus och mina barn?»
Dörren flög igen, och regeln sjönk i låset.
Kapten Lennart störtade mot dörren och började skaka den.
Då kunde kavaljererna inte hjälpa, att de började skratta. Han hade varit så säker på hustru sin, och nu ville hon inte veta av honom. Det var löjligt, tyckte de.
Då kapten Lennart hörde, att de skrattade, rusade han efter dem och ville slå dem. De sprungo undan och kastade sig upp i åkdonen. Han efter, men i sin iver snavade han över en sten och föll omkull. Han kom upp igen, men förföljde inte vidare. En tanke slog honom i hans förvirring. I denna värld sker intet utan Guds vilja, intet.
»Vart vill du föra mig?» sade han. »Jag är en fjäder, driven för fläkten av din anda. Jag är din kastboll. Vart vill du föra mig? Varför stänger du för mig mitt hems portar?»
