Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/473

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

speciedalrar göra tre silverbägare. Min far gjorde endast en.»

Till lyssnaren vid dörren tränga den döendes ord. Han hör honom vittna om sig själv, som om han stode inför Guds tron. Han hör tjänstefolk och barn bekräftande upprepa: »Han körde plogen i räta fåror, det gjorde han.»

»Gud skall ge mig ett gott rum i sin himmel,» säger den gamle.

»Vår Herre skall ta väl emot husbonden,» säga tjänarna.

Mannen vid dörren hör orden, och förfäran fyller honom, som i fem långa år har varit Guds kastboll, en fjäder, driven för fläkten av hans anda.

Han går fram till den sjuke och tar hans hand.

»Vän, vän!» säger han, och hans röst darrar av bävan. »Har du betänkt vem den Herren är, inför vars ansikte du snart skall träda? Han är en stor Gud, en förskräcklig Gud. Jordar äro hans åkerland. Stormen hans häst. Vida himlar bäva under tyngden av hans fot. Och du ställer dig inför honom och säger: ’Jag har kört räta fåror, jag har sått råg, jag har huggit skog.’ Vill du berömma dig inför honom och mäta dig med honom? Du vet inte hur mäktig den Herren är, till vars rike du skall fara.»

Den gamles ögon vidga sig, hans mun rycker av förfäran, hans rosslingar bli tyngre.

»Stig inte fram för din Gud med stora ord!» fortsätter vandringsmannen. »De mäktiga på jorden äro som tröskad halm i hans lada. Hans

411