dagsverke är att bygga solar. Han har grävt haven och rest bergen. Han har klätt jorden med örter. Han är en arbetare utan like, du skall inte mäta dig med honom. Böj dig inför honom, du flyende människosjäl! Ligg djupt i stoftet inför din Herre, din Gud! Guds storm rasar över dig. Guds vrede är över dig som en härjande blixt. Böj dig! Fatta som ett barn i fållen av hans mantel och bed om skydd! Ligg djupt i stoftet och bed om nåd! Ödmjuka dig, människosjäl, för din skapare!»
Den sjukes ögon stå vidöppna, hans händer knäppas, men hans ansikte strålar upp och rosslingarna upphöra.
»Människosjäl, flyktande människosjäl!» utropar mannen. »Så visst som du nu i din sista stund har lagt dig ned i ödmjukhet inför Gud, så visst må han sätta dig som ett barn på sin arm och föra dig in i sin himmels härlighet!»
Den gamle uppger en sista suck, och allt är slut. Kapten Lennart lutar ned huvudet och ber. Alla i rummet bedja under tunga suckar.
Då de se upp, ligger den gamla bonden i stilla frid. Hans ögon tyckas ännu glänsa av härliga syners återsken, hans mun ler, hans ansikte är skönt. Han har sett Gud.
»O, du stora, sköna människosjäl,» tänka de, som se honom, »så har du då slitit stoftets bojor! I din sista stund höjde du dig till din skapare. Du ödmjukade dig inför honom, och han lyfte dig som ett barn på sin arm.»
412
