»Han har sett Gud,» säger sonen och tilltrycker den dödes ögon.
»Han såg himmelen öppen,» snyfta barn och tjänare.
Den gamla husmodern lägger sin darrande hand i kapten Lennarts.
»Ni hjälpte honom över det värsta, kapten.»
Han står förstummad. De starka ordens och de stora handlingarnas gåva är given honom. Han vet inte hur. Han skälver som en fjäril på puppans kant, medan hans vingar breda ut sig i solskenet, glittrande som solsken även de.
Det var den stunden, som drev kapten Lennart ut bland folket. Annars hade han väl gått hem och låtit sin hustru se sitt rätta ansikte, men alltifrån detta ögonblick trodde han, att Gud behövde honom. Han blev då Guds vandringsman, som kom med hjälp till de fattiga. Tidens nöd var stor, och mycket elände fanns, som klokhet och godhet kunde hjälpa bättre, än guld och makt skulle ha förmått.
Kapten Lennart kom en dag upp till de fattiga bönderna, som bodde i trakten av Gurlita klätt. Bland dem var nöden stor, potatisen var slut, och rågsådden, som skulle ske i de avbrända bråtarna, kunde inte verkställas, ty man hade intet utsäde.
Då tog kapten Lennart en liten eka och rodde snett över sjön till Fors och bad Sintram skänka
