mal komministers glömda grav. Stengärdesgården sluter sig, tvär och hög, kring det arma fältet. Arm och tröstlös är kyrkogården, ful som en girigbuks ansikte, vissnat vid deras verop, vilkas lycka han har stulit. Och dock äro de saliga, som vila därinne, de, som ha sänkts i vigd jord under psalmljud och böner. Acquilon, spelaren, han, som förra året dog på Ekeby, har måst begravas utanför muren. Denne man, som en gång var så stolt och så ridderlig, den tappre krigaren, den dristige jägaren, spelaren, som höll lyckan fången, han hade slutat med att förstöra sina barns arvedel, allt, vad han själv hade förvärvat, allt, vad hans hustru hade vårdat. Hustru och barn hade han övergivit för många år sedan för att föra en kavaljers liv på Ekeby. En kväll förra sommaren hade han spelat bort gården, som gav dem deras bärgning. Hellre än att infria sin skuld hade han skjutit sig. Men självmördarens lik blev begravet utanför den arma kyrkogårdens mosslupna mur.
Sedan han dog, hade kavaljererna bara varit tolv; sedan han dog, hade ingen kommit för att intaga den trettondes plats, ingen annan än den svarte, som om julkvällen hade kommit framkrypande ur smältugnen.
Kavaljererna hade funnit hans öde bittrare än hans föregångares. Nog visste de, att en av dem måste dö varje år. Vad var det för ont i det? Kavaljerer få inte bli gamla. Kunna deras skumma ögon inte skilja korten, kunna deras darrande händer inte lyfta glaset, vad är då livet för dem, och vad
418
