äro de för livet? Men att ligga som en hund vid kyrkogårdens mur, där torvan, som täcker, inte får vila i ro, utan trampas av det betande fåret, såras av spade och plog, där vandraren går fram utan att hejda stegens fart, och där barnen leka utan att dämpa skratt och skämt, att vila där, dit stenmuren hindrar ljudet att nå, då domedagsängeln väcker med sin basun de döda därinnanför — o, att vila där!
Nu ror Beerencreutz sin eka över Löven. Han färdas i kvällen över mina drömmars sjö, omkring vars stränder jag har sett gudar vandra, och ur vars djup mitt trollslott stiger. Han färdas förbi Lagöns laguner, där granarna stå rätt upp ur vattnet, växande på låga, cirkelformiga sandrev, och där spillrorna efter den störtade sjörövarborgen ännu ligga kvar på öns branta topp. Han färdas fram under granparken på Borgs udde, där den gamla tallen ännu på tjocka rötter hänger ut över klyftan, där en väldig björn har blivit fångad, och där gamla kummel och gravhögar vittna om ställets ålder.
Han ror runtom udden, stiger ur nedanför kyrkogården och går sedan över mejade fält, som tillhöra greven på Borg, fram till Acquilons grav.
Kommen dit, lutar han sig ned och klappar torvan, såsom man lätt smeker täcket, varunder en sjuk vän vilar. Sedan tar han fram en killelek och sätter sig bredvid graven.
»Han har det så ensamt härute, Johan Fredrik. Tör nog längta efter ett parti.»
