att vinna himlens ljus för de glesa lövknippena i deras topp, smög döden in. I den lunden, som då var ung och full av skylande grönska, dolde sig min bleka vän, medan dagen rådde, men om natten stod han i skogsbrynet, vit och blek, med lien blixtrande i månskenet.
O Eros! Du var den gud, som oftast ägde lunden. De gamla veta förtälja om hur älskande par fordom sökte dess ro. Och än i dag, då jag färdas förbi Berga gård, knotande över de tunga backarna och det kvävande dammet, fröjdas jag vid att se den lunden med dess glesnade vita stammar, som stråla i minnet av unga, sköna människors kärlek.
Men då stod döden där, och nattens djur sågo honom. Kväll efter kväll hörde människorna på Berga gård hur räven tjöt för att båda hans ankomst. Snoken ringlade uppför sandgången fram till boningshuset. Han kunde inte tala, men de förstodo nog, att han kom såsom den väldiges förebud. Och i äppelträdet utanför kaptenskans fönster lät ugglan höra sitt skrik. Ty allt i naturen känner döden och bävar.
Hände så, att lagmannens från Munkerud, vilka hade varit på gille i Bro prästgård, kommo resande förbi Berga gård vid tvåtiden på natten och sågo ett ljus stå och brinna i gästrummets fönster. Tydligt sågo de den gula lågan och det vita ljuset, och undrande berättade de sedan om ljuset, som hade brunnit i sommarnatten.
Då skrattade de glada fröknarna på Berga ock
438
