sade, att lagmannens hade sett i syne, ty talgljusen i deras hem voro slut, utbrända redan i mars. Då svor kaptenen, att ingen hade bott på gästrummet under dagar och veckor. Men kaptenskan teg och bleknade, ty detta vita ljus med den klara lågan brukade visa sig, då någon i hennes släkt skulle förlossas av döden, döden befriaren.
Kort därefter, en dag i den strålande augusti, kom Ferdinand hem från lantmäteritjänsten i de nordliga skogarna. Han kom, blek och sjuk med ett obotligt ont bosatt i lungorna, och så snart kaptenskan såg honom, visste hon, att hennes son måste dö.
Så skulle han då gå bort, denna goda son, som aldrig hade gjort sina föräldrar en sorg. Den unge skulle lämna jordens lust och lycka och den sköna, älskade brud, som väntade honom, och de rika gårdar, de dånande hammare, som skulle ha blivit hans.
Äntligen, då min bleka vän hade dröjt ett månvarv, tog han mod till sig och gick en natt fram till boningshuset. Han tänkte på hur hungern och nöden där hade mötts av glada ansikten, varför skulle då inte också han tas emot med fröjd?
Han kom sakta uppför sandgången, kastande en mörk skugga över gräsmattan, där daggdropparna lyste i månstrålarna. Han kom inte som en glad skördeman med blommor i hatten och armen om sin flickas liv. Han gick lutande som en tärd sjukling och höll lien gömd i mantelns veck, medan ugglor och läderlappar kringfladdrade honom.
