lyste genomskinliga och klara, och i roskvarteret i klockargården glänste dahlior och studentnejlikor.
Det var ett underligt liktåg, som drog fram mellan lindarna. Framför den blomstersmyckade kistan gingo vackra barn och strödde ut blommor. Inga sorgkläder syntes, inget krusflor, inga vita snibbkragar med breda fållar, ty hon hade velat det så, kaptenskan, att han, som i glädje dog, inte skulle föras in i den goda fristaden av ett dystert liktåg, utan av ett glänsande bröllopståg.
Närmast efter kistan gick Anna Stjärnhök, den dödes sköna, strålande brud. Hon hade satt brudkronan på sitt huvud, hängt brudslöjan över sig och ifört sig en släpande bruddräkt av vitt, skiftande siden. Så smyckad, gick hon att vigas vid graven, vid en multnande brudgum.
Efter henne kommo de par om par, högresta gamla damer och ståtliga män. De präktiga, lysande fruarna kommo med blixtrande spännen och broscher, med mjölkvita pärlband och armringar av guld. Plymerna i deras turbaner lyftes med siden och spetsar högt över kanonlockarna, och från deras axlar svävade de tunna silkesvävda schalarna, som de en gång hade fått till brudgåva, ned över klänningar av brokigt siden. Och männen kommo i sin bästa ståt, med pösande krås, i högkragade frackar med förgyllda knappar och i västar av styv brokad eller rikt broderad sammet. Det var ett bröllopståg; så hade kaptenskan velat det.
Själv gick hon närmast efter Anna Stjärnhök, ledd av sin man. Om hon hade ägt en klänning av
