lysande brokad, skulle hon ha burit den, om hon hade ägt smycken och lysande turban, skulle hon burit också dem för att hedra sin son på hans högtidsdag. Men nu ägde hon bara denna svarta taftsklänning och dessa gulnade spetsar, som hade skådat så många fester, och hon bar dem också på denna.
Fastän begravningsgästerna kommo med prakt och ståt, var likväl intet öga torrt, då de under stilla klockringning tågade fram till graven. Män och kvinnor gräto, inte så mycket över den döde som över sig själva. Se, där gick bruden, där bars brudgummen, där vandrade de själva, smyckade till gästabud, och dock — vem är den, som trampar jordens grönskande stigar och inte vet, att han är hemfallen åt bedrövelsen, åt sorgen, åt olyckan, åt döden? De gingo och gräto vid tanken på att intet jordiskt förmådde skydda dem.
Kaptenskan grät inte, men hon var den enda, vars ögon voro torra.
Då nu bönerna voro sagda och graven var uppkastad, gingo alla bort därifrån till vagnarna. Endast kaptenskan och Anna Stjärnhök dröjde vid graven för att bjuda den döde ett sista farväl. Den gamla satte sig ned på gravkullen, och Anna tog plats vid hennes sida.
»Se,» sade kaptenskan, »jag har sagt till Gud: ’Låt döden befriaren komma och föra bort min son, låt honom föra bort den jag älskar högst till de stilla gårdarnas fred, och inga andra tårar än glädjens skola komma i mina ögon. Med bröllopsståt
444
