vill jag följa honom till hans grav, och min röda rosenbuske, den rikblommiga, som står utanför mitt kammarfönster, skall jag flytta ut till honom på kyrkogården’. Och nu är det så: min son är död. Jag har hälsat döden som en vän, kallat honom med de ljuvaste namn, jag har gråtit glädjetårar över min sons stelnade ansikte, och till hösten, då bladen äro fällda, flyttar jag hit min röda rosenbuske. Men vet du, som sitter här vid min sida, varför jag har sänt sådana böner till Gud?»
Hon såg frågande på Anna Stjärnhök, men flickan satt tyst och blek bredvid henne. Kanske kämpade hon för att döva inre röster, som redan där, på den dödes gravkulle, började viska till henne, att nu äntligen var hon fri.
»Skulden är din,» sade kaptenskan.
Då sjönk flickan tillsamman som under ett klubbslag. Hon svarade inte ett ord.
»Anna Stjärnhök, du var en gång stolt och egensinnig. Då lekte du med min son, tog honom och försköt honom. Vad var det mer? Han fick finna sig i det, han som andra. Kanske också att han och vi alla älskade dina pengar lika mycket som dig. Men du kom igen, du kom med välsignelse till vårt hem, du var mild och saktmodig, stark och god, när du kom tillbaka. Du omhuldade oss med kärlek, du gjorde oss så lyckliga, Anna Stjärnhök, och vi fattiga människor lågo för dina fötter.
Och ändå, ändå har jag önskat, att du inte hade kommit. Inte hade jag då behövt bedja Gud förkorta min sons liv. I julas skulle han ha ut-
