»O, hur lyckliga äro inte de, som få sörja sina döda, de, som få gråta strömmar av tårar! Jag måste stå med torra ögon vid min sons grav, jag måste glädjas över hans död. Hur olycklig är jag inte!»
Då tryckte Anna Stjärnhök händerna hårt mot sitt bröst. Hon kom ihåg den vinternatten, då hon hade svurit vid sin unga kärlek att vara dessa fattiga människors stöd och tröst, och hon bävade. Hade då allt varit förgäves, var inte hennes offer ett av dem, som Gud tar emot? Skulle allt vändas i förbannelse?
Men om hon offrade allt, ville inte då Gud ge sin välsignelse till verket och låta henne bli en lyckobringerska, ett stöd, en hjälp för människor?
»Vad fordras, för att du skall sörja din son?» frågade hon.
»Det fordras, att jag inte mer skulle tro mina gamla ögons vittnesbörd. Om jag trodde, att du älskade min son, då skulle jag sörja över hans död.»
Då reste sig flickan med ögonen brinnande av hänförelse. Hon ryckte av sig brudslöjan och bredde ut den över graven, hon ryckte av sig krans och krona och lade dem bredvid.
»Se nu hur jag älskar honom!» utropade hon. »Jag skänker honom min krona och slöja. Jag viger mig vid honom. Aldrig skall jag tillhöra en annan.»
Då reste sig också kaptenskan. Hon stod tyst
