älskats som goda, välgörande händer? Har inte vattnet i hjulspåret fordom strömmat som blod genom klappande hjärtan?
Livets ande bor ännu i de döda tingen. Vad förnimmer han, där han slumrar i drömlös sömn? Guds röst hör han. Lägger han också märke till människors?
O, sena tiders barn, haven I inte sett det? Då ofrid och hat uppfylla jorden, måste också de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild och rovlysten som en rövare, då blir åkern karg som en girig. Men ve den, för vars skull skogen suckar och bergen gråta!
Märkligt var det året, då kavaljererna regerade. Det synes mig, som om människornas oro då skulle hava stört de döda tingens ro. Hur skall jag skildra den smitta, som då spred sig över landet? Skulle man inte tro, att kavaljererna voro bygdens gudar, och att allt besjälades av deras ande? Äventyrens, sorglöshetens, vildhetens ande.
Kunde man omtala allt, som det året tilldrog sig bland människorna på Lövens strand, så skulle en värld förvånas. Ty då vaknade gammal kärlek, då tändes ny. Då uppblossade gammalt hat, och länge sparad hämnd grep sitt rov. Då flögo alla upp i lystnad efter livets ljuvhet: dans och lek, spel och dryckjom grepo de efter. Då uppenbarades allt det, som innerst gömmer sig i själen.
Från Ekeby gick denna orons smitta ut. Den spred sig först till bruken och herrgårdarna och jäktade människorna till ofärd och synd. Så långt
450
