ha vi i någon mån kunnat följa den, emedan de gamla ha bevarat minnet av händelserna på några av de stora gårdarna, men hur det vidare spred sig bland folket, därom veta vi litet. Dock därpå må ingen tvivla, att tidens oro gick från by till by, från koja till koja. Där en last fanns dold, fick den sitt utbrott, där en reva fanns mellan kvinna och man, blev den till en klyfta, där en stor dygd eller en stark vilja dolde sig, måste den fram, också den. Ty ont var inte allt, som skedde, dock var tiden sådan, att det goda ofta blev lika fördärvbringande som det onda. Det var som vid stora vindfällen djupt inne i skogen, där träd ramlar över träd, fura drar fura med sig och även underskogen ryckes omkull av de stupande jättarna.
Tvivla inte på att galenskapen gick ut bland bönder och tjänare! Överallt blevo hjärtan vilda och hjärnor förvirrade. Aldrig gick dansen så muntert på korsvägen, aldrig tömdes öltunnan så raskt, aldrig blev så mycken säd kastad i brännvinspannan. Aldrig voro gästabuden så många, aldrig var det kortare väg mellan det vreda ordet och knivstynget.
Men inte bland människorna stannade oron. Den spred sig till allt levande. Aldrig hade varg och björn härjat svårare, aldrig hade räv och uv tjutit hemskare och rövat mer oförskräckt, aldrig gingo fåren oftare vill i skogen, aldrig härjade så mycken sjukdom bland den kostbara boskapen.
Den, som vill se tingens sammanhang, må gå bort från städerna och bo i en enslig koja i skogsbrynet. Må han vakta milan nätterna igenom eller
