bo ute på de långa sjöarna dag och natt under en ljus sommarmånad, medan timmerflotten gör sin långsamma färd till Vänern, så skall han lära att ge akt på alla tecken i naturen och förstå hur de döda tingen bero av de levande. Han skall se, att då det är oro på jorden, störas de döda tingens fred. Folket vet det. Det är i sådana tider skogsfrun släcker milan, sjörået slår sönder båten, näcken sänder sjukdom, tomten svälter ut kon. Och så var det detta år. Aldrig hade vårfloden härjat så svårt. Ekeby kvarn och smedja voro inte hans enda offer. Små älvar, som fordom, då våren hade gett dem krafter, på sin höjd hade mäktat bortföra en tom lada, gingo nu till anfall på hela gårdar och sköljde bort dem. Aldrig hade man hört åskan anställa så mycken skada redan före midsommar — efter midsommaren hördes hon inte mer. Då kom torkan.
Så länge de långa dagarna varade, kom intet regn. Alltifrån mitten av juni till början av september badade Lövsjö härad i oavbrutet solsken.
Regnet nekade att falla, jorden att nära, vindarna att blåsa. Solskenet ensamt strömmade ned över jorden. Å, det vackra solskenet, det livgivande solskenet, hur skall jag kunna förtälja om dess onda verk? Solskenet är likt kärleken: vem känner inte de illgärningar han har begått, och vem kan låta bli att förlåta honom? Solskenet är likt Gösta Berling: det ger glädje åt var man, därför tiger envar med det onda det har förorsakat.
En sådan torka efter midsommar skulle väl
452
