Det var en söndag i augusti. Gudstjänsten var slut. Folket vandrade flockvis fram på de solheta vägarna. Runtomkring sig såg det förbrända skogar och förstörda skördar. Rågen var satt på skyl, men den stod gles med tunna kärvar. De, som hade haft bråtar att bränna, hade haft ett gott och lätt arbete detta år, men så hade det ock mången gång gått så, att de hade satt eld på den torra skogen. Och vad skogsbranden hade skonat, hade insekterna tagit: tallskogen hade fällt barren och stod bar som en lövskog om hösten, björkarnas blad hängde sönderflisade med bara nerver och förstörda bladskivor.
De tungsinta flockarna saknade inte samtalsämnen. Mången fanns där, som kunde berätta om hur svårt det hade varit under nödåren adertonhundraåtta och nio och under den kalla vintern adertonhundratolv, då sparvarna fröso ihjäl. Hungersnöden var dem inte främmande, de hade nog mött hans bistra anlete förr. De visste hur man beredde barken till bröd och hur korna kunde vänjas att äta mossa.
Det var en kvinna, som hade gjort försök med ett nytt slags bröd av lingon och kornmjöl. Hon hade prov därav med sig och lät folk smaka. Hon var stolt över uppfinningen.
Men över dem alla svävade samma fråga, den stirrade ur alla ögon, viskades på alla läppar:
»Vem är det, o Herre, som din hand söker?»
»Du stränghetens Gud, vem har nekat dig
454
