offer av böner och goda gärningar, eftersom du tager ifrån oss vårt fattiga bröd?»
En man i de dystra flockar, som hade dragit västerut över Sundsbron och strävat uppför Broby backar, stannade ett ögonblick framför vägen, som ledde upp till den snåla Brobyprästens boställe. Han tog upp en torr sticka från marken och kastade den in på prästgårdsvägen.
»Torra som den stickan ha de böner varit, som han har gett vår Herre,» sade mannen.
Den, som gick honom närmast, stannade också. Han tog upp en torr kvist och kastade den dit, där stickan hade fallit.
»Detta är rätt offer åt den prästen,» sade han.
Den tredje i flocken följde givet föredöme. »Som torkan har han varit. Stickor och strå är allt, vad han har låtit oss behålla.»
Den fjärde sade: »Vi ge honom igen vad han har givit oss.»
Och den femte: »Till en evig skam kastar jag detta till honom. Må han förtorka och förtvina, som den här kvisten har förtorkat!»
»Torrt foder åt torkprästen,» sade den sjätte.
Folk, som kommer efter, ser vad de göra och hör vad de säga. Nu få de många svar på sitt långa frågande.
»Ge honom vad honom tillkommer! Han har dragit torkan över oss,» heter det bland hoparna.
Och envar stannar, envar säger sitt ord och kastar sin gren, innan han drar vidare.
