tvista!’ och den vidskeplige: ’Lär mig bättre!’ Men vem kan hjälpa dem utan pengar?»
»Det är sant, sant vartenda ord!» utbrister den gamle. »På Gud trodde de, än mer på djävulen, mest dock på trollen i bergen och tomten på logen. All grödan förstördes i brännvinspannan. Ingen kunde se något slut på eländet. I de flesta av de grå stugorna rådde nöd. Dold sorg gjorde kvinnornas tunga bitter. Vantrevnad drev mannen ut till dryckenskap. Åkrar och boskap kunde de inte sköta. De fruktade herremannen och gjorde narr av prästen. Vad skulle man göra med dem? Vad jag sade dem från predikstolen, förstodo de inte. Vad jag ville lära dem, trodde de inte. Och ingen att rådgöra med, ingen, som kunde hjälpa mig att hålla modet uppe!»
»De finnas, som ha uthärdat,» säger Gösta. »Guds nåd har varit så stor över somliga, att de inte ha vänt åter från ett sådant liv som brutna män. Deras krafter ha räckt till; de ha uthärdat ensamheten, fattigdomen, hopplösheten. De ha gjort det lilla goda de kunde och inte förtvivlat. Sådana män ha alltid funnits och finnas än. Jag vill hälsa dem som hjältar. Jag vill ära dem, så länge jag lever. Jag hade inte kunnat uthärda.»
»Jag kunde inte,» tillfogar prästen.
»Prästen däruppe tänker,» säger Gösta eftersinnande, »att han vill bli en rik man, en övermåttan rik man. Ingen fattig kan bekämpa det onda. Och så börjar han samla.»
460
