där prästen är socknens enda herreman. Brobyprästen hade varit i en sådan socken i över tjugu år.
»Det är dit vi skickas, då vi äro unga,» säger Gösta. »Det är omöjligt att stå ut med livet där. Och så blir man förstörd för all framtid. Det är många, som ha gått under däruppe.»
»Det är det» säger Brobyprästen. »Ensamheten fördärvar en.»
»Man kommer,» säger Gösta, »ivrig och eldig, talar och förmanar, och tänker, att allt skall bli bra, att folket snart skall gå på bättre vägar.»
»Just så, ja.»
»Men snart märker man, att ord inte hjälpa. Fattigdomen står i vägen. Fattigdomen hindrar all bättring.»
»Fattigdomen,» upprepar prästen. »Fattigdomen har förstört mitt liv.»
»Den unga prästen kommer ditupp, förklarar Gösta, »fattig som alla andra. Han säger till drinkaren: ’Låt bli att supa!’»
»Då svarar drinkaren,» infaller prästen: »’Ge mig då det, som är bättre än brännvin! Brännvinet är päls om vintern, svalka om sommaren. Brännvinet är en varm stuga och en mjuk bädd. Ge mig detta, och jag skall inte supa mer!’»
Och så,» återtar Gösta, »säger prästen till tjuven: ’Du skall icke stjäla’, och till den elake: ’Du skall icke slå din hustru,’ och till den vidskeplige: ’Du skall tro på Gud och inte på djävulen och trollen.’ Men då svarar tjuven: ’Ge mig bröd!’ och den elake säger: ’Gör oss rika, och vi skola inte
