att dö, då krampanfallen kommo, skulle inte frågan ha haft en så omätlig vikt.
Det var inte så lätt att bestämma sig, och bestämma sig måste hon göra genast. Barnet var tre dagar gammalt, och bönderna i Värmland dröja sällan längre med att föra sina barn till dopet.
Under vad namn skulle nu den lille skrivas in i kyrkboken, och vad skulle prästen vilja veta om barnets mor? Det var väl en oförrätt mot barnet att låta skriva in det som faderlöst. Om det nu bleve en svag och sjuklig man av detta barnet, hur kunde hon då stå till svars med att beröva det fördelarna av börd och rikedom?
Barnets mor hade nog märkt, att det brukar vara stor glädje och uppståndelse, när ett barn kommer till världen. Nu syntes det henne, att det måste vara tungt att leva för denne lille, som alla ömkade. Hon ville se honom sova på siden och spetsar, såsom det höves en greveson. Hon ville se honom omgiven av glädje och stolthet.
Barnets mor började också tycka, att hon begick en alltför stor oförrätt mot dess far. Hade hon rätt att behålla det för sig ensam? Det kunde hon inte ha. Ett sådant där dyrbart litet ting, vars värde inte står i människomakt att uppskatta, skulle hon ta det för egen del? Det vore väl inte rättrådigt handlat.
Men hon ville inte gärna tillbaka till sin man. Hon fruktade, att det skulle bli hennes död. Men den lille var i större fara än hon. Han kunde dö i varje stund, och han var inte döpt.
