Det, som hade drivit henne hemifrån, den svåra synd, som hade bott i hennes hjärta, var borta. Hon hade nu helt visst ingen kärlek för någon annan än den lille. Det var inte någon för tung plikt att försöka skaffa honom hans rätta plats i livet.
Barnets mor lät kalla husbonden och husmodern och sade dem allt. Mannen reste till Borg för att säga greve Dohna, att hans grevinna levde, och att ett barn fanns.
Bonden kom hem sent på kvällen. Han hade inte råkat greven, ty denne var bortrest, men han hade varit hos komministern i Svartsjö och talat med honom om saken.
Så fick grevinnan veta, att hennes äktenskap var förklarat ogiltigt, och att hon inte mer hade någon man.
Komministern skrev ett vänligt brev till henne och erbjöd henne ett hem i sitt hus.
Ett brev från hennes egen far till greve Henrik, vilket måtte ha anlänt till Borg ett par dagar efter hennes flykt, sändes henne också. Det var väl just detta brev, vari den gamle hade bett greven påskynda legaliseringen, som hade anvisat greven det lättaste sättet att bli sin hustru kvitt.
Man kan tänka sig, att barnets mor greps av vrede ännu mer än av sorg, då hon hörde bondens berättelse.
Hela natten vek sömnen från hennes läger. »Barnet måste ha en far,» tänkte hon om och om igen.
470
