valthorn och fioler ljuda på Ekeby. Det är för henne allt rör sig, andas, arbetar på den stora gården.
Hon är frisk nu, om än alltjämt mycket svag. Ensamheten i det stora huset synes henne lång, och då hon vet, att kavaljererna äro borta, vill hon se hur det ser ut uppe i kavaljersflygeln, detta beryktade rum.
Så kommer hon då sakta in och blickar uppåt de rappade väggarna och de gulrutiga sängomhängena, men hon blir förlägen, då hon märker, att rummet inte är tomt.
Farbror Eberhard går högtidligt emot henne och för henne fram till den stora högen av skrivet papper.
»Se, grevinna!» säger han. »Nu är mitt arbete färdigt. Nu skall det, som jag har skrivit, ut i världen. Nu skola stora ting ske.»
»Vad är det, som skall ske, farbror Eberhard?»
»Å, grevinna, det skall fara ned som en blixt, en blixt, som upplyser och dödar. Alltsedan Moses drog fram honom ur Sinais åskmoln och satte honom på nådens stol i vandringstemplets innersta, alltsedan har han suttit trygg, den gamle Jehova, men nu få människorna se vad han är: inbillning, tomhet, dunst, vår egen hjärnas dödfödda foster. Han skall sjunka till intet,» sade gubben och lade sin skrynkliga hand på lunthögen. »Här står det, och då mänskor få läsa detta, måste de tro. De skola fara upp och se sin egen dumhet, de skola begagna korsen till vedbrand, kyrkorna till sädesbodar, och prästerna skola plöja jorden.»
