»O, farbror Eberhard,» säger grevinnan med en lätt rysning, »är ni en så förskräcklig människa? Stå där så förskräckliga ting?»
»Förskräckliga!» upprepar gubben. »Det är ju sanningen. Men vi likna piltar, som gömma sina ansikten i en kvinnas klänningskjol, så fort de möta en främling. Vi ha vant oss att gömma oss undan för sanningen, för den evigt främmande. Men nu skall hon komma och bo bland oss, nu skall hon bli känd av alla.»
»Av alla?»
»Inte bara av filosoferna, men av alla, förstår ni, grevinna, av alla.»
»Och så skall Jehova dö?»
»Han och alla änglar, alla helgon, alla djävlar, alla lögner.»
»Vem skall då styra världen?»
»Tror grevinnan, att någon har styrt den förr? Tror grevinnan på denna försyn, som gav akt på sparvar och huvudhår? Ingen har styrt den, ingen skall styra den.»
»Men vi, vi människor, vad blir det då av oss?»
»Detsamma, som vi ha varit — stoft. Den, som är utbränd, kan inte brinna mer, han är död. Ved äro vi, som kringfladdras av livets lågor. Livets gnista flyger från en till en annan. Man tändes, flammar och slocknar. Det är livet.»
»O, farbror Eberhard, ges då intet andeliv?»
»Intet.»
»Intet hinsidan graven?»
»Intet.»
482
