ringen flyter som en växande ström genom lederna, från de gamla till kvinnorna, från kvinnorna till de starka männen i spetsen av tåget.
Det är höstfloden, som kommer. Kavaljerer, minns ni vårfloden? Nu komma nya vågor strömmande ned från bergen, nu går en ny härjning över Ekeby ära och makt.
En torpare, som går och plöjer på en vall i skogsbrynet, hör folkets rasande skri. Han spänner från den ena hästen, kastar sig upp på den och spränger åstad ned till Ekeby. »Ofärden kommer,» skriker han, »björnarna komma, ulvarna komma, trollen komma och ta Ekeby!»
Han rider omkring hela gården, vild av skräck. »Alla troll i skogen äro lösa!» ropar han. »Trollen komma och ta Ekeby! Rädde sig vem som kan! Trollen komma för att sätta eld på gården och slå ihjäl kavaljererna!»
Och bakom honom höras dånet och skränet av den frambrytande människoskaran. Höstfloden brusar ned mot Ekeby.
Vet den då vad den vill, denna framstormande ström av förbittring? Vill den eld, vill den mord, vill den plundring?
Det är inte människor, som komma: det är skogens troll, ödemarkens vilddjur. Vi, mörka makter, som måste hålla oss gömda under jorden, vi äro fria för en enda salig stund. Hämnden har löst oss.
Det är bergens andar, som ha brutit malm, det
