är skogens andar, som ha fällt träd och vaktat milor, det är fältets andar, som ha låtit bröd växa: de äro fria, de vända sig till förstörelse. Död åt Ekeby, död åt kavaljererna!
Det är här brännvinet flyter i strömmar. Det är här guldet ligger hopat i källarvalven. Det är här bodarna äro fyllda av säd och kött. Varför skola rättfärdighetens barn svälta och ogärningsmän hava nog?
Men nu är er tid ute, måttet är rågat, kavaljerer. I liljor, som aldrig ha spunnit, I fåglar, som aldrig ha församlat, måttet är fullt. I skogen ligger den, som dömer er; vi äro hennes sändemän. Lagmän och länsmän är det inte, som fälla er dom. Den, som ligger i skogen, har dömt er.
Kavaljererna stå uppe i stora byggnaden och se folket komma. De veta redan varför de anklagas. För en gång äro de oskyldiga. Om den stackars flickan har lagt sig att dö i skogen, så är det inte därför, att de ha hetsat hundarna på henne — detta ha de aldrig gjort —, utan därför att Gösta Berling för åtta dagar sedan har gift sig med grevinnan Elisabet.
Men vad lönar det att tala med dessa rasande? De äro trötta, de äro hungriga; hämnden eggar dem, rovlystnaden lockar dem. De komma störtande med vilda rop, och framför dem rider torparen, som skräcken har gjort vansinnig.
»Björnarna komma, ulvarna komma, trollen komma och ta Ekeby!»
Kavaljererna ha gömt den unga grevinnan
494
