skarorna skulle bereda sig till uppbrott. Kavaljererna upphöra att bringa mat och vin, att draga ur korkar och tappa öl. De draga en suck av lättnad, i känslan av att faran är överstånden.
Men just då syns ett ljus i ett av stora byggningens fönster. Alla, som se det, skrika till. Det är en ung kvinna, som bär ljuset.
Det var blott ett ögonblick. Synen försvinner, men folket tror sig ha känt igen kvinnan.
»Hon hade stort, svart hår och röda kinder,» ropa de. »Hon är här. De ha henne gömd här.»
»Å, kavaljerer, har ni henne här? Har ni vårt barn, vars förstånd Gud har tagit, här på Ekeby? Gudlösa, vad gör ni med henne? Här låter ni oss ängslas för henne hela veckan, söka henne hela tre dagar! Bort med vin och mat! Ve oss, att vi ha tagit mot något av er hand! Ut nu först med henne, sedan skola vi veta, vad vi ha att göra med er.»
Det tamda vilddjuret ryter och vrålar. Med några vilda språng störtar det fram mot Ekeby.
Folket är snabbt, snabbare ändå äro kavaljererna. De störta upp och bomma till förstudörren. Men vad kunna de uträtta mot denna påträngande hop? Dörr efter dörr slås upp. Kavaljererna kastas undan: de ha inga vapen. De trängas in bland den täta hopen, så att de inte kunna röra sig. Folket skall in och finna Nygårdsflickan.
I det innersta rummet finna de henne. Ingen har tid att se efter om hon är ljus eller mörk. De lyfta upp henne och bära ut henne. Hon skall inte
498
