död? I den heliga rättfärdighetens namn skola vi inte nu kasta oss över kavaljererna och trampa dem till stoft under järnskodda klackar!»
Då höres en vitt ljudande röst. Gösta Berling har stigit upp på trappans räckverk och talar därifrån.
»Hör mig, ni odjur, ni djävlar! Tror ni inte, att det finns bössor och krut på Ekeby, ni galningar? Tror ni inte, att jag har haft lust att skjuta ner er allesammans som galna hundar? Men hon där bad för er. Å, om jag hade vetat, att ni skulle ha rört henne, hade inte en av er fått vara i livet!
Vad är det ni väsnas för i kväll och kommer över oss som rövare och hotar oss med mord och brand? Vad har jag med era galna jäntor att göra? Vet jag vart de löpa? Jag har varit för god mot henne, det är saken. Jag skulle ha hetsat hundar på henne — det hade varit bättre för oss båda —, men det har jag inte gjort. Inte heller har jag lovat henne att gifta mig med henne, det har jag aldrig gjort. Minns det!
Men nu säger jag er, att ni skall släppa henne, som ni har dragit ut ur huset här. Släpp henne, säger jag, och måtte de nävar, som ha rört henne, svida i evig eld! Förstår ni inte, att hon är lika mycket över er, som himlen är över jorden, hon är lika fin, som ni är grova, lika god, som ni är elaka?
Nu skall jag säga er vem hon är. För det första är hon en ängel från himmelen, för det andra är det hon, som har varit gift med greven
500
