på Borg. Men hennes svärmor plågade henne både natt och dag. Hon måste stå vid sjön och tvätta kläder som en vanlig piga, hon blev slagen och pinad så, att ingen av era kvinnor kan ha det värre. Ja, det var nära, att hon hade kastat sig i älven, därför att man plågade livet ur henne. Jag undrar just vilken av er, era kanaljer, som då var till hands för att rädda livet på henne. Ingen av er var där, men vi kavaljerer, vi gjorde det. Jaha, vi gjorde det.
Och då hon sedan födde ett barn borta i en bondgård och greven lät hälsa henne och säga: ’Vi gifte oss i det främmande landet, vi följde inte lag och förordning. Du är inte min hustru, jag är inte din man. Ditt barn bryr jag mig inte om,’ ja, när det var så och hon inte ville, att barnet skulle stå faderlöst i kyrkboken, då skulle ni nog ha blivit högfärdiga, om hon hade sagt till någon av er: ’Kom och gift dig med mig! Jag måste ha en far åt barnet.’ Men hon valde ingen av er. Hon tog Gösta Berling, den fattiga prästen, som aldrig mera får tala Guds ord. Ja, det säger jag er, bönder, att svårare sak har jag aldrig gjort, för jag var henne så ovärdig, att jag inte tordes se henne in i ögonen, men jag vågade inte heller säga nej, för hon var i stor förtvivlan.
Och nu må ni tro vad ont ni vill om oss kavaljerer, men mot henne där ha vi gjort vad gott vi ha kunnat. Och det är hennes förtjänst, att vi inte ha skjutit ihjäl er allihop i natt. Men nu säger jag er: släpp henne lös och gå
