Då han hade fått sitt mästarbrev, satte han ränseln på ryggen, tog knölpåken i hand och vandrade från ort till ort för att studera allt, som gick med rullar och hjul. Kevenhüller var ingen vanlig urmakare, han ville bli en stor uppfinnare och världsförbättrare.
När han så hade genomvandrat många land, begav han sig också till Värmland för att studera kvarnhjul och gruvkonster. En vacker sommarmorgon hände sig, att han gick tvärsöver Karlstads torg. Men i samma vackra morgonstund hade skogsfrun funnit för gott att utsträcka sin vandring ända in i staden. Den höga damen kom, också hon, tvärsöver torget, men från motsatt håll, och så mötte hon Kevenhüller.
Det var ett möte för en urmakargesäll! Hon hade lysande, gröna ögon och stritt, ljust hår, som nära nog nådde marken, och hon var klädd i grönt, skiftande siden. Troll och hedning, som hon var, var hon skönare än alla kristna kvinnor Kevenhüller någonsin hade sett. Han stod som förryckt och såg på henne, där hon kom emot honom.
Hon kom raka vägen från snåren i skogens innersta, där ormbunkarna bli höga som träd, där de jättelika furorna utestänga solljuset, så att det blott kan falla som gyllene stänk på den gula mossan, och där linnean kryper över lavklädda stenar.
Jag hade nog velat vara i Kevenhüllers ställe för att få se henne, där hon kom med ormbunkblad och granbarr intrasslade i det strida håret och en
506
