Det var hans mening, att huset skulle fatta eld och trollet brinna inne.
Sedan gick han åter in i sin verkstad och satt där tyst lyssnande.
Det blev rop och skrik på gården. Nu började det märkas, att en stor bragd var gjord.
Ja, spring, skrik, klämta! Nu brinner hon ändå inne, skogsfrun, som ni bäddade på siden!
Månne hon vrider sig i plågor, månne hon flyr undan lågorna från rum till rum? Ah, vad det gröna sidenet skall låga, och hur flammorna skola leka i det strida håret! Friskt mod, flammor, friskt mod, fånga henne, sätt eld på henne! Häxor brinna! Frukta inte för hennes trollord, lågor! Låt henne brinna! Den finns, som för hennes skull har måst brinna genom hela sitt liv.
Klockor klämtade, vagnar rasslade, sprutor drogos fram, vatten langades upp från sjön, folk stormade till från alla byar. Det var skrik och jämmer och befallningar, det var tak, som störtade in, det var det förfärliga knastret och dånet av eldsvådan. Men intet störde Kevenhüller. Han satt på huggkubben och gned händerna.
Så hörde han ett brak, som om himlen hade störtat samman, och han for upp i jubel. »Nu är det gjort!» utbrast han. »Nu kan hon inte undkomma, nu är hon krossad under bjälkarna eller bränd av lågorna. Nu är det gjort!»
Och han tänkte på Ekeby ära och makt, som måste uppoffras för att skaffa henne ur världen. De härliga salarna, där så mycken fröjd hade bott,
