rummen, som hade genljudit av minnenas glädje, borden, som hade dignat under läckra rätter, de dyrbara gamla möblerna, silver och porslin, som inte mer kunde tillrättaskaffas…
Och så for han upp med ett anskri. Hans eldhjul, hans sol, modellen, på vilken allt berodde, hade han inte ställt in den under trappan för att åstadkomma eldsvådan?
Kevenhüller såg ned på sig själv, förstenad av fasa.
»Är jag tokig?» sade han. »Hur kunde jag göra något sådant?»
I samma stund öppnades verkstadens väl stängda dörr, och den grönklädda steg in.
Skogsfrun stod där på tröskeln, småleende och fager. Hennes gröna klänning hade inte fel eller fläck, ingen brandrök hade satt sig fast i hennes strida här. Hon var sådan han hade sett henne på Karlstads torg i sina unga dagar, vilddjurssvansen släpade mellan hennes fötter, och hon hade all skogens vildhet och doft med sig.
»Nu brinner Ekeby,» sade hon och skrattade.
Kevenhüller hade släggan lyftad och ämnade kasta den i huvudet på henne, men så fick han se, att hon i handen bar hans eldhjul.
»Se, vad jag har räddat åt dig!» sade hon.
Kevenhüller kastade sig på knä för henne. »Du har bräckt min vagn, du har krossat mina vingar, och du har förstört mitt liv. Ha nåd, ha förbarmande med mig!»
Hon klättrade upp på hyvelbänken och satte
518
