Visst blir det mycken handel bland så många människor, men den är dock knappast huvudsaken. Det viktigaste är att få med sig en skara av släkt och vänner bort till kärrorna och bjuda på fårpölsa, klengås och brännvin eller att övertala tösen att ta emot psalmbok och silkeskläde eller att gå och se ut marknadsgåvor åt de små därhemma.
Alla människor, som inte ha måst stanna hemma för att se till hus och boskap, äro komna till denna Broby marknad. Där äro kavaljerer från Ekeby och skogsbönder från Nygård, hästhandlare från Norge, finnar från de norra skogarna, skojare från landsvägen.
Ibland samlas hela det brusande havet i en virvel, som svänger sig i yra ringar kring en medelpunkt. Ingen vet vad som finns innerst, förrän ett par polismän bryta sig igenom hopen för att göra slut på ett slagsmål eller resa upp en kullvält kärra. Och i nästa ögonblick är det en ny folkskockning omkring en köpman, som munhugges med en kvick jänta.
Så, fram mot middagen, börjar det stora slagsmålet. Bönderna ha fått för sig, att västgötarna begagna för korta alnmått, och där uppstår först gräl och oväsen omkring deras skivor, sedan övergår det till våldsamheter. Det vet envar, att för de många, som i de dagarna inte sågo annat än nöd och elände för sig, var det just som en glädje att få slå till, det kunde göra detsamma vem eller vad som träffades. Och så snart de starka och stridslystna se, att ett slagsmål är i gång, rusa de till
