hade kämpat som en god soldat. Det var blott allt detta förfärliga han hade sett, som skrämt honom så, att han sedan inte såg något annat än det onda. Från kriget härledde han all sin sorg. Han tänkte, att all naturen hatade honom, därför att han hade tagit del i sådana ting. De, som mer veta, kunna trösta sig med att de ha kämpat för fosterland och ära. Vad visste han om sådant? Han kände blott, att allt hatade honom, därför att han hade utgjutit blod och vållat skada.
Vid den tiden, då majorskan blev driven från Ekeby, bodde han ensam i sin stuga. Död var hustrun, och sönerna voro borta. Vid marknadstider fylldes dock skogstorpet av gäster. De svarthåriga, mörkhyade skojarna togo in där. De trivas bäst hos den, som de flesta sky. Små, långhåriga hästar klättrade då uppför skogsvägen, dragande kärror, lastade med förtennarverktyg, med barn och trasbylten. Kvinnor, tidigt åldrade, med dragen uppsvällda av rökande och dryckjom, och män med bleka, skarpa ansikten och seniga kroppar följde kärrorna. Då skojarna kommo till skogstorpet, blev där muntert liv. Brännvin och kortspel och högljutt glam bragte de med sig. Om stölder och hästbyten och blodiga slagsmål visste de att förtälja.
På fredag började Broby marknad, och då blev kapten Lennart dödad. Starke Måns, som gav dråpslaget, var son till gubben i skogstorpet. Då skojarna på söndags eftermiddag sutto tillsammans däruppe, räckte de därför den gamle Jan Hök brännvinsflaskan oftare än vanligt och talade med
