Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/616

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

honom om fängelseliv och fångkost och rannsakning, ty sådant hade de ofta prövat.

Den gamle satt på huggkubben i spiselvrån och talade föga. Hans stora, glanslösa ögon stirrade ut över den vilda skara, som fyllde rummet. Skymningen var kommen, men torrvedsbrasan gav ljus. Trasor, elände och bister nöd belyste den.

Öppnades så dörren helt sakta, och in trädde två kvinnor. Det var den unga grevinnan Elisabet, följd av Brobyprästens dotter. Sällsam tedde hon sig för den gamle, då hon, älsklig och strålande i blid skönhet, trädde in i brasans ljuskrets. Hon berättade för dem därinne, att Gösta Berling inte hade varit sedd på Ekeby, alltsedan kapten Lennart dog. Hon och hennes tjänarinna hade gått upp i skogen och sökt honom hela eftermiddagen. Nu såg hon, att härinne funnos män, som mycket vandrat och kände alla stigar. Hade de sett honom? Hon hade kommit in för att vila och fråga om de hade sett honom.

Det var en gagnlös fråga. Ingen av dem hade sett honom.

De satte fram en stol åt henne. Hon sjönk ned på den och satt tyst en stund. Larmet i stugan hade förstummats. Alla sågo på henne och undrade över henne. Så blev hon skrämd av tystnaden, ryckte till och sökte en likgiltig sak att tala om.

Hon vände sig till gubben i vrån. »Jag tycker mig ha hört, att ni har varit soldat, gamle far,» sade hon. »Tala om något från kriget!»


536