under dessa dagar: på den fuktiga marken hade han legat, han hade borrat ned händer och ansikte i mossjorden, släpat sig fram över stenhällar, trängt genom de tätaste snår. Godvilligt hade han inte följt männen, men de hade övermannat och bundit honom.
Då hans hustru återsåg honom sådan, vart hon vred. Hon löste inte hans bundna lemmar, utan lät honom ligga kvar på golvet. Med förakt vände hon sig från honom.
»Så du ser ut!» sade hon.
»Inför dina ögon hade jag inte mer ämnat komma,» svarade han.
»Är jag då inte din hustru? Är det inte min rätt att vänta, att du kommer till mig med din sorg? Med bitter ängslan har jag väntat på dig i dessa två dagar.»
»Jag hade ju vållat kapten Lennarts olycka. Hur kunde jag våga att visa mig för dig? Hur kunde jag?»
»Rädd var du sällan, Gösta.»
»Den enda tjänst jag kan göra dig, Elisabet, är att befria dig från mig.»
Outsägligt förakt ljungade under hennes sammandragna ögonbryn ned mot honom.
»Till en självmördares hustru vill du göra mig!»
Hans anletsdrag förvredos.
»Elisabet, låt oss gå ut i den tysta skogen och tala samman!»
»Varför skulle inte dessa människor kunna höra oss?» utbrast hon, talande i gälla tonfall. »Äro
