vi bättre än någon av dem? Har någon av dem vållat mera sorg och skada än vi? De äro skogens och landsvägens barn, de hatas av var man. Låt dem höra hur synd och sorg också följa härskaren över Ekeby, den av alla älskade Gösta Berling! Tror du din hustru håller dig för bättre än någon av dem — eller gör du det?»
Han reste sig mödosamt på armbågen och såg på henne med uppflammande trots. »Jag är inte så usel, som du tror.»
Då fick hon höra dessa två dagars historia. Första dygnet drev Gösta omkring i skogen, jagad av samvetskval. Han kunde inte uthärda att möta en människas blick. Men han tänkte inte på att dö. Han ämnade draga till fjärran land. På söndagen steg han dock ned från höjderna och gick fram till Bro kyrka. Än en gång ville han se folket: Lövsjö härads fattiga, hungrande folk, som han hade drömt om att tjäna, då han hade suttit vid Brobyprästens skamhög, och som han hade kommit att älska, då han hade sett dem draga bort i natten med den döda Nygårdsflickan.
Gudstjänsten var börjad, då han kom till kyrkan. Han smög sig upp på en läktare och såg ned på folket. Grymma kval grepo honom då. Han hade velat tala till det, trösta det i dess fattigdom och hopplöshet. Hade han blott fått tala i Guds hus, han skulle, så hopplös han var, ägt ord av hopp och frälsning för alla.
Då lämnade han kyrkan, gick in i sakristian och skrev den kungörelse, som hans hustru redan
540
